MENY
Genom alla år som man har undrat och ställt sig otaliga frågor. Frågor som aldrig fått något riktigt svar. Ibland har frågorna istället bara vuxit och legat som en trög dimma i bakhuvudet... i väntan på nästa fråga. Vad är det för "fel" på mig? Nu i vuxen ålder har jag både kunskap och erfarenhet och inser att det är och har inte varit något "fel" på mig. Jag har en diagnos (som så många andra i samhället) vars existens gör att mitt liv och min vardag blir lite mer komplex än gemene mans. ADHD. Frågan är bara hur f*n det kunnat ta över halva mitt liv att komma fram till denna slutsats?! Hur kunde ingen under alla dessa år ana att det låg något annat bakom mina känslostormar, utmaningar och hinder?
Det har känts som att man i samhället har setts som någon slags andrahands-sortering. Antingen har man varit "för mycket" ELLER "för lite". Sån är jag: antingen ger jag 110% (och det märks garanterat) eller... så är jag någonstans under ytan och skvalpar lite diskret. För mig är det både en välsignelse och en förbannelse på samma gång. Genom åren har människor, framförallt människor som inte känt mig, tagit avstånd av just denna anledning. Folk blir "rädda" när någon inte lever upp till den så kallade normen. Men helt ärligt, jag är inte ute efter någon jäkla norm. Jag är ute efter ärlig, härlig och genuin gemenskap. Jag är och kommer alltid att vara mig själv. Och är det någon som inte köper det - bye bye then!
Väljer man bort människor som är framförallt 100% sig själva, ger 110% av sig själva och är passionerade så det står härliga till - ja då bör man nog fråga sig själv varför. Man behöver inte matcha varandra i det, utan man snarare kompletterar varandra. Man uppskattar olikheterna, men kan samtidigt hitta gemensamma nämnare. Döm inte en annan människa för snabbt. Kanske går du annars miste om ett guldkorn som behöver lite extra tid på sig att bli en slipad diamant.
0