MENY
När hela ens så kallade ursprungsfamilj vänt en ryggen - av den enkla anledningen att man satt ner foten. För att man förväntar sig att behandlas med respekt. Bli accepterad för den man är.
Det är då man inser hur lite man egentligen känner folk i sin närhet. Man kan uppenbarligen inte alltid lita på att folk ställer upp och finns där. Den enda man kan lita på är sig själv i slutändan.
Smärtan inombords kan ingen annan se. Förstår inte. Vill inte. Kan inte.
Du kan ha hundratals eller ett fåtal vänner på Facebook eller IRL, men det är inte där ditt värde sitter. Frågan är egentligen om du värdesätter dig själv nog för att stå upp för dig själv. När det verkligen gäller. Försöka älska dig själv när ingen eller få andra gör det.
Desperat försöka hitta sin plats i en skruvad värld som premierar folk som syns och hörs. När det enda man försöker skapa är medvetenhet och närhet. Inte ömkan och avstånd.
Om ord som dessa får folk att ta mer avstånd så är världen verkligen så skruvad som den många gånger kan upplevas.
Det är ord från hjärtat, ett naket och öppet brev till den som behöver höra det just nu. Inte för att man ska tycka synd om, utan för att man kanske, kanske kan få en bättre förståelse. Förstå sig själv och andra.
Hoppet är det sista som försvinner. Låt oss leva på hoppet om en större medmänsklighet. För oss alla.
Jag kommer i alla fall fortsätta älska som om jag aldrig blivit sårad. Livet är för kort för något annat hörni.
💛
0