Hobbyfilosofen

Oförtjänta bajsmackor
De senaste drygt 7 månaderna har varit omtumlande, minst sagt. Jag fick en ny roll och det i sig har skapat någon slags livskris. En livskris behöver inte per automatik innebära att det är något dåligt som inträffar. Även något nytt, och för en själv, okänt kan leda till det. Exempelvis stora förändringar.

Att vara högsensitiv innebär att man känner alla känslor väldigt starkt. Vare sig det är sorg, ilska, frustration etc. Kasta då även in 7 månaders sömnbrist på det så kan väl vem som helst fatta att man reagerar starkt på det. Faktum är att alla mår skit av en längre tids sömnbrist, inget konstigt med det. Hjärncellerna blir skadade av långvarig sömnbrist. Som om det skulle gå obemärkt förbi liksom?

Släng då även in ett bemötande från närstående som är både oförstående, icke stöttande och rentav förlöjligande. Mår man bättre då? Svar NEJ! Man känner sig ännu mer nedtryckt i skorna. De nya skorna som redan skaver. Allt man vill ha/behöver är stöd och kärlek för att så småningom kunna gå in dom där skorna som skaver mindre och mindre för varje dag.

Tro fan att man till slut väljer att inte vända sig till personer som får en att må ännu sämre. Det finns en gräns för vad man kan tänka sig att utstå i en relation - oavsett om det handlar om vänskap, familj etc. 

Hårda ord kan såra extremt mycket. Oavsett antal gånger en person ber om förlåtelse så har hen fortfarande yttrat ord som inte går att ta tillbaka. Dom fastnar som smärtsamma taggar i ens hjärta. När man dessutom varit mottagare av många sådana ord under en lång period av sitt liv kommer bägaren slutligen rinna över. 

När en person i ens närhet inser att man väljer att ta avstånd händer något. Något som innebär att hen försöker få andra personer att tro att ”offret” är boven i dramat. Tårar, lögner och skitsnack. Allt som kan få andra att på riktigt tro på hens historier.

Hellre ensam än omgiven av folk som får en att må dåligt. Framförallt i jobbiga tider där man redan mår dåligt. Det sista man behöver då är ännu en bajsmacka. Man kan inte ansvara för hur andra beter sig, men man kan aktivt välja och ansvara för:

  • vad man mår bra av
  • vad man behöver
  • vad man förtjänar
  • vad/vilka man lägger energi på

Det är tufft. Jävligt tufft. Men jag vill inte heller lära mina barn att dom ska ta skit. Om jag själv bara fortsätter att göra det visar jag inget bra exempel. Jag måste leva som jag lär.