MENY
Vad är det egentligen som avgör om man anses vara lyckad här i livet? Att vara lyckad kan betyda så många olika saker beroende på vem man frågar. Och det betyder ju inte heller per automatik att man är lycklig bara för att man är lyckad. Spelar det egentligen någon roll vilken bil vi kör, vilka kläder vi har på oss och vad vi har för yrke? Exempelvis det faktum att frågan: "Vad jobbar du med då?" är en ständigt återkommande fråga i typ alla sammanhang. Visst kan man vara nyfiken, men just den frågan i sig är egentligen oväsentlig. Så om någon nu skulle svara att hen jobbar som exempelvis lokalvårdare, advokat eller brevbärare - exakt vad är det du tror att du vet om personen ifråga? Ja, det går såklart alldeles utmärkt att dra sina egna slutsatser kring det, men i själva verket vet man ingenting. Om man istället skulle ställa följdfrågan: "Hur kommer det sig att du valde just det yrket?". DÅ har man ju faktiskt mer än skrapat på ytan och gått in lite djupare. Då är man inte bara intresserad av att dra sina egna slutsatser (och eventuellt döma personen) utan man ger personen ifråga en chans att förklara hur hen tänker. En lite större inblick i vem personen faktiskt är under skalet.
Det är så enkelt att bara kolla på ytan och göra sin bedömning där och då. Men om man anstränger sig finns det så mycket mer. Det finns så många som gömmer sig under någon slags "perfekt" fasad. Utåt sett ska allting se så bra och tillrättalagt ut, men på insidan blir berget under mattan mer och mer likt Kebnekaise. Till slut så högt att taket lyfter och man faktiskt ser skiten även på utsidan. Vad skulle hända om fler tog sig tid för reflektion och eftertanke och faktiskt lyssnade till sitt innersta? Ja, kanske att man exempelvis inte hoppade direkt från en partner till en annan. Att man försöker hitta lyckan inom sig själv innan man ger sig in i något i tron om att ens egen lycka hänger på en annan person. Man väljer den enkla vägen genom att ljuga för sig själv och andra. Men som med allt annat här i livet hinner sanningen ifatt till slut. Vi är inte mer än människor, men vi behöver sluta intala oss själva att det där växande berget under mattan försvinner av sig själv. Vi kan blunda och fly, men det finns fortfarande kvar där. Bara väntar på att slå till vid första bästa tillfälle. Är det värt det?
Något jag personligen kommit fram till genom åren är att tiden egentligen är min vän. Även om jag har gott om egentid och automatiskt tid för eftertanke och reflektion är det ibland skrämmande. Och kan kännas ensamt. Men å andra sidan är man aldrig ensam i sitt eget sällskap. Och speciellt inte om man är sann mot sig själv och lyssnar inåt. Jag är inte alltid lycklig (men vem är det?). Däremot känner jag mig lyckad i livet. Varför? Jo, för att jag alltid är sann mot mig själv. Jag försöker vara den bästa versionen av mig själv. Känna och släppa fram både positiva och negativa känslor. Jag har inget överflöd av materiella saker, men jag har fasiken ett överflöd av känslor inom mig. Personligen tycker jag att det är något väldigt fint. I tider av "slit-och-släng" mentalitet behövs det mer djup. Människor som vågar gå mer på djupet och vara sanna mot både sig själv och andra. Alla har vi ett val, men varför inte välja det mest hållbara redan från början?
💜
0