MENY
Jag har fått höra saker som: "Jag önskar att du aldrig hade fötts", "jag klarade minsann 2 barn", "du kanske ska adoptera bort hen". Hur jävla mycket ska man behöva tåla? Det har jag frågat mig många gånger och jag har fortfarande inget svar. Men nu kan jag konstatera att det gått för långt. Skadan är skedd och jag tänker inte ta mer skit. Som om man inte redan är körd i botten just nu. I stort behov av stöd - inte att bli FÖRSTÖRD.
Narcissism, borderline och allt vad det finns. Jag har inte den blekaste vad det handlar om. Det är ohållbart och framförallt i ett läge när man själv har gått/går igenom en livsförändrande fas som ställt allting på sin spets.
Jag kommer föralltid sörja det som jag alltid saknat och aldrig fick. Men någon gång måste man gå vidare. Dags att försöka reparera sig själv bäst det går.
0