MENY
Hur j*vla svårt ska det vara att faktiskt vara ärlig även om det (till en början) kan såra den andra parten?! Smyga runt som en katt runt het gröt har ju ingen blivit lycklig av.... eller att stoppa huvudet i sanden som en struts. Men kan säga som så att singellivet är grymt skönt, ibland ensamt men j*vlar vad jag behöver den här perioden i mitt liv. Jag har aldrig känt mig själv så bra som jag gör nu. Den dagen jag väl hittar han med stort H så kommer jag vara mer trygg i mig själv och kunna visa och ge mer av mig själv. Win-win.
Klart som fan att man direkt kunnat hoppa in i något nytt om man nu velat, men det hade varit att ljuga både för sig själv och den andra parten. Jag vill se sanningen i vitögat, gråta mina tårar, njuta av friheten och någon dag hitta min andra halva. Men inte i dag. I dag vill jag bara ge mig själv en klapp på axeln och säga fyfan vad jag är stark.
I x-antal år kämpade jag i motvind i ett förhållande där den andra parten uppenbarligen redan kastat in handduken känslomässigt. Inte ens när "problemet" uppmärksammades visades något intresse eller ambition att vända situationen till det bättre. Det krävs två för att få det att fungera i ett förhållande. Det tog mig tyvärr några år, inget blod, men mycket svett och tårar att inse det. Men jag hade till slut stake nog att bryta den onda cirkeln. Det var svårt som fan när man stod mitt uppe i det och ett bra tag efteråt, men nu vet jag att det var helt rätt. Jag lämnar med varm hand över den känslomässigt bortkopplade parten till någon bättre behövande. Känslomässigt otillgängliga personer faller inte mig i smaken. Varför nöja sig med brödsmulorna?
Det kan ju vara en liten varningssignal när personen ifråga säger att den "nya" påminner om exet i personligheten. Finns en risk att samma mönster upprepar sig, vilket är precis det jag personligen vill komma ifrån. Därav min singelperiod 😉
0