Hobbyfilosofen

Jag vill radera minnet. Minnet från de senaste åtta åren. Jag vill kunna fly från allt och inte bry mig, men jag är mänsklig och jag bryr mig. Jag försöker fly, men det går inte. Inser att en flykt är ett dåligt val, det skulle slå tillbaka förr eller senare... med hårdare kraft.

För den som flyttar till en ny stad och börjar om på nytt är det tydligen inte speciellt svårt att glömma och gå vidare. Lämna allt bakom sig och fokusera på allt nytt istället för att bearbeta sorgen. Den sorg som man kan tycka är naturlig att känna efter ett långt förhållande som tar slut. Den som däremot tvingas leva i ett känslomässigt fängelse dygnet runt med alla minnen och saker som våldsgästar en blir uppäten inifrån. Känns som att man förlorat en bit av sig själv och det har man på sätt och vis. När man mer eller mindre vuxit upp ihop känns det som att en kroppsdel slitits loss. Det öppna såret som inte läker och saltet som strös i det med jämna mellanrum svider så uti helvete. 

Den som känner för att gotta sig i någon annans olycka får väl göra det. Men det kommer en dag när man själv sitter i samma sits och då vet man hur jävligt det är att känna sig trampad på och fångad i sitt eget känslomässiga helvete som hemsöker en alla tider på dygnet. Det finns inget filter och kanske är det väl lika bra att man får ta tag i demonerna en gång för alla. Men vägen dit är lång och jag vet inte om såret någonsin kommer att läka. När fasaden rasar är man totalt utblottad.

 Gråzon

Det är bara du som fattar mig

När alla andra fuckar mig

De frågar vad du ser hos mig

Och du sa, du sa, du sa

Men ingen annan fattar dig

När hela världen tappar dig

💔