MENY
Ni vet när man så tydligt ser hur någon vill sjunka under jorden? När personen ifråga i princip (lite diskret) vrider sig som en mask och duckar frågan. Hela hens uttryck skriker: det här vill jag inte ta ställning till! Det finns ödmjukhet och det finns... arrogans. Det senare visar sig bland annat genom att personen ifråga drar sitt argument till sin spets och gör det så brett att alla dras in i det på ett eller annat sätt. För hen vägrar då till varje pris att ge efter för sin sak. Som ett litet barn som prompt ska ha sin leksak för sig själv. Att ta in andras åsikter och argument är inte ett alternativ. Bara jag, jag, jag. När man ska vara en förebild för andra, men inte ens lever som man lär. Då är det nog dags att dra sig tillbaka och lämna plats åt någon som ser helheten och kan vara konsekvent och framförallt: tydlig. Luddighet är bara något som leder till förvirring och osäkerhet. Är man en ledare ska man föregå med gott exempel och kunna fatta beslut - även om dessa inte råkar vara till ens egen fördel.
Att sedan komma och påstå att det handlar om "den svenska avundsjukan" är endast ett försök att rädda sitt eget ansikte.
0